Kasagården

Brunstkontroll

På stuterier kan man kontrollera om stoet är i brunst genom att låta henne träffa en hingst. Detta kan göras genom att hon får hälsa på hingsten som står i en box. Då tittar man efter brunstbeteende hos stoet som sedan graderas på en tregradig skala. Det svagaste tecknet är att hon enbart står stilla, uppställd och låter hingsten nosa på henne. Starkare brunst visas genom att hon även lyfter på svansen. Den starkaste brunsten visas med samma beteende som ovan men även att hon urinerar och blinkar med klitoris. Ett annat sätt att kontrollera brunst på stuteriet är att låta hingsten hälsa på en grupp av ston genom att han står i en sorts box i hagen och stona kan gå fram frivilligt till honom. Det är mer tidseffektivt än att leda fram flera ston individuellt men lågrankade ston vågar inte gå fram till hingsten när det är andra ston där. Om man ändå kontrollerar brunst på detta vis ska man tänka på att ha hela väggar i nederdelen av boxväggarna eftersom det finns en skaderisk om någon häst sparkar med frambenet och fastnar i ett galler. När man låtit ston och hingstar gå fritt tillsammans i en hage har man i studier sett att stoet är den som är mest aktivt uppsökande under brunsten. Upp till 90 % av alla interaktioner mellan sto och hingst har stoet tagit initiativ till.

Gynekologiska undersökningar

Enligt svensk lagstiftning måste ston undersökas gynekologiskt av en veterinär innan hon insemineras artificiellt. I den ingår det att man går igenom stoets bakgrund; har hon haft föl tidigare eller inseminerats/betäckts men inte tagit sig? Äldre ston över 15 år kan ha lägre fertilitet på grund av förändringar i livmodern som sker med åldern, och rasen spelar också roll i hur hög fertilitet hon har. Fullblod brukar ha något lägre fertilitet, varmblodstravare brukar ha rätt bra eftersom de slutar tävla tidigt för att sättas i avel. Stoets generella kondition ses över, att hårremmen ser frisk ut och att hon inte är för tunn eller fet.

Sedan kontrolleras stoets yttre könsorgan, ifall de har några defekter och om det finns en risk för luftinsugning i slidan. Om det finns en risk för det kan avföring och bakterier föras in i vaginan och orsaka infektioner som gör det svårare för stoet att bli dräktig. För att minska risken kan ston i riskzonen få slidan hopsydd i en så kallad caslickoperation och snittas upp strax innan fölningen.

Veterinären tittar inuti vaginan med ett spekulum (instrument för insyn i kroppshålighet, saol.se) för att uppskatta i vilket brunststadie stoet befinner sig i. med spekulumet kan veterinären titta efter patologiska förändringar eller skador som skett efter eventuella tidigare fölningar. Därefter utför veterinären en rektalundersökning där hen känner på livmoderhalsen, livmoderkroppen och äggstockarna så att de inte avviker från det normala.

Ultrasonografi är ett viktigt diagnostiskt redskap vid brunst- och dräktighetsundersökningar. Med det undersöks äggstockarna och det går att se hur folliklar växer och mognar genom brunststadierna.

Inseminering

Om stoet insemineras artificiellt finns det olika typer av metoder att välja mellan. Med färsk sperma insemineras stoet på samma seminstation som hingsten befinner sig på, ofta samma dag som sperman samlas in. Sperman späds ut med en buffrande, näringsrik vätska som också är antibakteriell för att kvaliteten ska vara den bästa. Ett annat alternativ för att ha hingstar som finns längre bort eller i andra länder till sitt sto är att använda kyld sperma som transporteras till seminstationen där stoet befinner sig. Sperman kyls ned till 5°C vilket gör att livslängden på sperman förlängs. Ett tredje alternativ är att använda fryst sperma som förvaras i flytande kväve och tinas upp precis innan inseminering. Sperma från avlidna hingstar kan fortsätta användas på detta sätt om kvaliteten på sperman är god.

Insemineringstidpunkt

Ston har ett relativt långt tidsfönster då de visar brunst, i genomsnitt 6.5 dagar. Det bästa resultatet fås när man inseminerar med färsk sperma vid den tredje brunstdagen och sedan varannan dag. Fryst sperma har en kort överlevnad efter upptining på 8-12 timmar, jämfört med 2 dagar för färsk sperma. Med fryst sperma behöver man därför inseminera så nära ägglossning som möjligt för bästa resultat. Det blir också säkrast resultat om fryst sperma används till unga, friska ston eftersom det annars kan var svårt att få bra dräktighetsresultat med fryst sperma. Till ston som brukar ha problem med att bli dräktiga rekommenderas färsk sperma för bäst resultat.

Vid all inseminering eller betäckning får stoet en akut inflammatorisk reaktion i livmodern som en respons på den främmande materian (sperman). Livmodern brukar ”städa” sig självt inom 48 timmar men detta påverkar inte resultatet av betäckningen eftersom sperman befruktar ägget i äggledaren och embryot inte kommer ner i livmodern förrän efter 5-6 dagar. Men om stoet har något problem så att infektionen stannar kvar och livmodern inte städar sig själv får hon en inflammation i livmoderslemhinnan vilket gör att fertiliteten blir nedsatt. Om ston lätt får sådana kvarvarande infektioner som inte går över av sig själv behöver de behandlas efter varje inseminering. Sådan behandling kan vara att livmodern sköljs ur med koksaltlösning och/eller injektioner av oxytocin som gör att livmodern kontraherar sig och trycker ut ackumulerad vätska.

Dräktighetsundersökning

Stoet undersöks med ultraljud 16 dagar efter inseminering eller betäckning för att se om hon är dräktig. Vid den 16:e dagen bör embryot ha fixerat sig i livmoderslemhinnan, vid bifurkationen där livmoderkroppen gör över i livmoderhornen, och man kan hitta den lättare vid undersökningen men man letar även efter fler embryon på andra stället för att kunna utesluta tvillingar.

Diagnostik för problemston

Andra metoder än de som redan beskrivits brukar användas för ston som har svårt att bli dräktiga eller fullfölja sina dräktigheter.

Bakteriologiska prov: en tops i ett skyddande skal förs in i livmodern, när den passerats livmoderhalsen trycks topsen ut ur skalet och ett svabbprov tas. Provet skickas för odling och de uppodlade bakterierna testas för antibiotika resistans.

Cytologi: tas på samma sätt som bakteriologiska prov. En tops svabbas runt i livmodern och förs sedan ut på ett objektglas som studeras i mikroskop. Vad som kan ses från provet är celler från livmoderslemhinnan, om det finns så kallade neutrofiler (vita blodkroppar) det är det ett tecken på inflammation i livmodern.

Biopsi: en bit av livmoderväggen knips av och studeras i mikroskop. Man tittar på cellerna efter förändringar som inte finns hos friska individer. Det kan exempelvis finnas kroniska förändringar i livmoderväggen med inflammatoriska celler, eller förstorade körtlar med kvarhållen vätska som kan orsaka att fostret inte får tillräckligt med näring.

Hormonanalys: om stoet har tumörer i äggstockarna kan det upptäckas om man mäter upp höga halter av anti-müllerskt hormon. 

Hästavel, varför håller vi på med det?

Med avel kan vi förändra exteriör och personlighet inom en ras. Vissa egenskaper som att springa snabbt eller hoppa högt är efterfrågade av hästköpare, ryttare och kuskar, och sponsorer, och med genomtänkt avel kan vi se till att fler hästar får dessa egenskaper. Hästens temperament är också viktigt, vi vill ha lugna hästar att hantera men kanske med lite extra glöd i tävlingssammanhang.

Varför ska vi ha hästavel i Sverige och inte förlita oss på import av bra hästar? Om ett land har ett uttalat mål att vara i toppen inom en disciplin måste man ha en närhet till avelsarbetet, dels för att kunna påverka hur aveln går till för att få önskade egenskaper men också för att kunna ha en bred bas att välja de bästa hästarna från. Länder som Saudiarabien har ingen egen avel men de har råd att köpa de bästa hästarna från andra länder istället. Eftersom Sverige har egen hästavel kan vi också sätta upp våra egna avelsmål. Till exempel finns det avelsmål för olika hälsoparametrar inom ardenneraveln som gör att svenska ardenners är friskare än de är i ursprungslandet Belgien. Svensk hästavel ger sysselsättning och arbete till många personer och hästsektorn är den fjärde största inkomstkällan för svenskt jordbruk. Dock har antalet betäckta ston i Sverige minskat för varje år sedan 1990 då över 27 000 ston betäcktes. Efter den ekonomiska krisen i världen 2008 har det sjunkit rejält och 2003 var siffrorna nere på 11 500 betäckta ston.

Historia om svensk avel

Svensk hästavel började organiseras redan 1874 då de första reglerna kom om hur hingstinspektioner ska gå till. Efter 1914 blev det lag på att alla hingstar måste inspekteras innan de får verka i aveln. Det var inte nödvändigtvis ett krav att hingstarna skulle bli godkända ifall de bara skulle användas på hingstägarens egna ston dock. Staten var ansvarig för inspektioner och kontroll på regelefterlevnad fram till 1983 då riksdagen beslutade att hästnäringen själva skulle ta över ansvaret, i och med det bildades Svenska Hästavelsförbundet. Sedan Sverige gick med i EU sågs den obligatoriska hingstinspektionen som en handelsbarriär och lagen var tvungen att tas bort 2005. För att motverka en alltför utbredd användning av hingstar som inte inspekterats har Svenska travarförbundet infört regeln att unghästar efter icke-bedömda hingstar inte får starta premielopp.

Regler och praktiska begränsningar

Hästaveln omges av många regler. En avelsorganisation måste vara godkänd av Jordbruksverket, annars räknas det som en intresseorganisation. Det är strikta regler kring semin och embryohantering, och avelsarbetet måste alltid följa den svenska djurskyddslagen. Före 2008 stod det i lagen att hästar som misstänktes ha eller har visat tecken på att föra vidare gener som kan orsaka död, lidande eller påverka en avkommas beteende negativt inte får användas i avel. Efter 2008 kom ett tillägg som sa att lagen inte behöver tillämpas ifall det är en hög sannolikhet att en parning mellan två hästar inte för vidare dödliga eller skadliga gener till avkomman.

Hästavel skiljer sig mycket åt från avel av till exempel mjölkkor och grisar. Det är små populationer av många raser, hästarna blir ofta avlade i jämförelsevis hög ålder och med många år emellan vilket saktar ner det genetiska framsteget. Det är oftast en ägare per häst, inte en ägare per 500 djur som i andra djurbesättningar, och många känslor inblandade. Till skillnad från mjölkkor så kan man bedöma egenskaper hos båda könen, på en tjur kan man inte bedöma hur mycket mjölk han kan producera utan hans genetiska anlag för det räknas ut från hans döttrars produktion.

Vilka faktorer bestämmer då hur hästaveln faktiskt går till? Antalet hästar inom en ras spelar stor roll. Mindre raser med få individer tenderar ha fler hingstar tillgängliga för att bibehålla rasen och variationen inom den för att undvika inavel. Antalet hästar styr också hur betäckningen oftast sker. I små raser är det oftast naturlig betäckning vilket begränsar användandet av utländska hingstar, man får ibland transportera stoet långa sträckor istället om man vill ha en speciell hingst. Ett fåtal raser har artificiell inseminering som möjlighet och då kan sperma transporteras över hela världen. Hästar av Engelskt fullblod får inte registreras i stamboken för framtida avel om de inte kommit till genom naturlig betäckning. Vissa rasers stamböcker är stängda så med dem får man inte korsa in andra raser. Inom svensk travsport är det inte tillåtet att tävla med ston äldre än 12 år, med den regeln vill man få in stona i avel innan de blir för gamla. Man har också satt en övre gräns på 150 ston per travarhingst och säsong för att förhindra att han blir överanvänd.

Vilka metoder som används vid betäckning av ston skiljer sig åt mellan olika år samt raser. Svenska varmblod betäcks allra mest med kyld transporterad sperma, därefter färsk och sen fryst sperma, och minst med naturlig betäckning. Svenska varmblodstravare betäcks ungefär lika mycket med kyld transporterad som med färsk sperma, sedan fryst sperma och även här minst med naturlig betäckning. Det finns många fördelar med att använda artificiell insemination. En hingsts kapacitet utnyttjas bättre då ett ejakulat kan delas upp och användas till fler ston än ett. Detta gör att en hingst kan få fler avkommor än vad som vore möjligt med naturlig betäckning, det gör därmed att fler avkommor kan utvärderas och i sin tur ge säkrare avelsvärde för hingsten. AI ger inga begränsningar i avstånd eller tid, minskar risken för sjukdomsspridning och skador som kan ske vid naturlig betäckning. Det gör det även möjligt att använda hingstar som tävlar på hög nivå då naturlig betäckning är för uttröttande för att hingsten ska kunna tävla samtidigt. Att AI används i så stor utsträckning inom svenska varmblodsaveln gör att många internationella hingstar används. Endast 20 % av de använda hingstarna 2005 var svenskfödda.

Innehåll i ett avelsprogram

Identitetskontroller

Den viktiga grunden till ett effektivt avelsarbete är att veta vilken häst som är vem, annars kan man lika gärna strunta i att ha ett avelsprogram. Varje häst behöver ett pass där dess utseende, färg och tecken beskrivs. Man kontrollerar med hjälp av DNA-prov att härstamningen är korrekt och man märker varje individ med chip (eller frysmärkning som för svenska varmblodstravare fram till 2012). Brännmärkning utförs för ett fåtal raser men är inte för individkontroll utan kan vara för rasen i sig eller ett signum för en uppfödare.

Datainsamling av resultat och egenskaper

Vad som behöver tänkas på i detta steg är att man mäter egenskaper som reflekterar avelsmålet, som är lätta att registrera och kan göras på många hästar, och att egenskaperna faktiskt går att förbättra med avel. Några traditionella egenskaper som registreras är gångarter, hoppteknik, exteriör och tävlingsresultat. Några nya funktionella egenskaper som registreras i en del raser är fertilitet, hälsa och temperament. Egenskaper i den svenska varmblodsaveln registreras under olika tillfällen som är frivilliga att delta i för svenska varmblod, som bruksprov (för hingstar), treårstest och kvalitetsbedömning för fyra- och femåringar (endast ston med föl får vara 5 år). Numera bedöms svenska varmblod enligt en linjär skala, med det menas det att man frångått den subjektiva bedömningen där domaren värdesatte hur ”bra” en egenskap hos hästen var. Det var väldigt osäker förut eftersom domare har olika bakgrund och uppfattning om vad som är bra och kan tolka en beskrivning av en bra egenskap helt olika. Med en linjär beskrivning kan man helt objektivt beskriva hästen, egenskaperna beskrivs i två motsatser och domaren ger hästen poäng som bäst passar den. Till exempel kan hovar bedömas som stora eller små, halsen som lång eller kort, ryggen som rak eller svängd osv.

Vad påverkar egenskaperna hos hästar och därmed avelsvärdena?

Man delar in sådant som har effekt på egenskaper i sådana som gäller alla hästar (systematiska) och sådana som är specifika för en individuell häst (slumpmässiga).

Exempel på systematiska effekter

Ålder: på kvalitetsbedömningen får fyraåriga hästar vara med, men också femåriga ston som fick ett föl vid fyra års ålder. Om alla hästar var fyra år skulle de vara jämlika i sina förutsättningar men på grund av fölregeln blir det inte så och det måste kompenseras för.

Kön: man har sett att hingstar och valacker får högre poäng på exteriörbedömningar för sin typ.

År: året som registreringen utförs spelar roll ifall det skett en förändring i regler eller bedömning.

Plats: ifall en bedömning av unghästar sker i Uppsala eller Flyinge spelar roll eftersom det är olika lokaler och förutsättningar. För bruksprovet räknar man inte med plats som systematisk effekt eftersom alla hingstar bedöms under samma tillfälle.

Domare: det inte är samma domare som bedömer alla tre-, fyra- och femåriga hästar i Sverige utan det varierar mellan olika tillfällen.

Födelseår: om det var en genetisk trend det året hästen föddes, till exempel en viss hingst var väldigt populär, så måste det tas hänsyn till i avelsvärdesberäkningen för att det ska kunna jämföras med hästar födda ett annat år.

Exempel på slumpmässiga effekter

Skador: om en häst skadats tidigare det året bedömningen sker kan det ha påverkat i vilket utbildningsstadie hästen är i och hur väl den kan visa upp sig.

Foder: bra, dålig eller fel utfodring har stor individuell påverkan på hur en häst presterar.

Ryttare: om man har en och samma ryttare till alla hästar, som under bruksprovet, räknas det inte men annars kan ryttaren ha stor påverkan på hur väl en häst kan visa upp sig och bli bedömd utifrån det.

Transport: om hästen transporterats långt innan provet kan det med stor sannolikhet påverka hästens prestation.

Varför väntar man inte till hästen har tävlingsresultat innan man avlar på den?

Anledningen till att man bedömer unga hästar innan de har visat sin förmåga i tävlingar och liknande är för att öka på hastigheten som det genetiska framsteget sker i. Genom forskning har man visat att resultaten i unghästbedömningar stämmer väl överens med hur den presterar senare i livet, det vill säga att det är starka genetiska korrelationer mellan dem. Om man tittar på de genetiska korrelationerna mellan treårstester och tävlingsresultat som vuxen kan man se att en framgångsrik dressyrhäst hade höga poäng på bedömningspunkten dressyrtalang. Den hade även bra poäng på typ och galopp, men dåliga poäng i löshoppning. Motsatt kan man se att framgångsrika hopphästar hade bra poäng i löshoppning och dåliga på sin skritt. Detta är generellt, treåringar kan mycket väl ha en dålig dag eller bli stressade då de bedöms. Men om ens häst får höga poäng i till exempel de mer hoppinfluerade bedömningspunkterna, då kan man med stor sannolikhet säga att den blir bra i hoppning som vuxen och få vägledning om hur man ska använda hästen i aveln.

Att uppskatta avelsvärden för hästar

Det är omöjligt att få fram det sanna avelsvärdet för en häst, istället försöker man uppskatta det mest sannolika avelsvärdet. För att göra det kombinerar man information från olika källor och beräknar ett avelsvärde utifrån det: härstamning, avkommeprövningar och egna resultat. Om hästens föräldrar är bra i hoppning är det stor sannolikhet att den själv är bra i hoppning, den får då ett högre avelsvärde för hoppning. Om avkommorna till en hingst presterar bra i hopptävlingar och får bra poäng i hoppning på bedömningar så får hingsten bra avelsvärde för hoppning. Och hästens egna resultat i hoppning spelar också roll såklart. Säkerheten av ett beräknat avelsvärde beror på hur hög arvbarhet egenskapen har, ju högre desto säkrare. Även antalet registreringar påverkar, ju fler desto säkrare.  

Att välja häst för avel

Ston

Om man funderar på att sätta sitt sto i avel ska man försöka få en objektiv bedömning av den av en utomstående person. Gör man det via en unghästbedömning bör stoet vara bland topp tre bedömda för att det verkligen ska tillföra något i rasens genetiska framsteg. Några begränsningar med selektion av ston är att de får få avkommor, 1 föl per år, vilket gör det svårt att få tillräckligt många att bedömas och ge stoet ett säkert avelsvärde. Eftersom ston får så få avkommor under sin livstid innebär det också att fler än de allra bästa stona måste sättas i avel för rasens överlevnad.

Hingst

Hingsten har störst påverkan på avelsframsteg eftersom han kan få fler avkommor på samma tid som ett sto, det ger en större chans för att många avkommor bedöms vilket ger ett säkrare avelsvärde för honom. Eftersom en hingst kan användas till flera ston behövs det inte lika många hingstar, därmed blir det högre selektionstryck på dem så att bara de bästa väljs. Som stoägare ska man vid hingstval fundera på vilka ens egna avelsmål är, är det en speciell disciplin man vill rikta in sig på eller egenskap man vill ha? Kan stoet leva upp till de målen? Har stoet några egenskaper som hingsten kan kompensera för i avkomman? Sen bör man också fundera på redan innan betäckningen om man har möjlighet att föda upp en häst, platsmässigt och ekonomiskt. Ska avkomman säljas så fort som möjligt eller vill man behålla den själv? Ska den säljas måste man tänka på att den ska bli eftertraktad på marknaden och man kan då välja en hingst efter det.

Efter föreläsning av Åsa Viklund.

En distanshäst som i genomsnitt springer i 18 km/h under en tävling förbrukar lika mycket glukos under 4 timmar som en travhäst gör under 3 minuter när den springer i 45 km/h. När distanshästen arbetar sker det under aerobiska förhållande och då kan glukos från musklerna gå in i citronsyrecykeln i cellerna och ge upphov till 38 ATP med lite stöd från fettoxidering. En travhäst som arbetar hårdare gör det under anaerobiska förhållanden och då fås endast 2-3 ATP då glukos förbrukas och skapar mjölksyra.

Några träningseffekter som kan ses på muskler och energiförbränning är att andelen av muskeltyp I och IIa ökar, aktiviteten av vissa enzymer i citronsyrecykeln ökar också så att glukosförbränningen blir snabbare. Man kan också se att musklernas glykogeninnehåll blir större men att glykogenanvändandet minskar.

Det är tydligt att glykogennivåerna i musklerna styr hästens prestation. Går det att ladda upp nivåerna för att prestera bättre? Försök att utfodra hästar med mer fett, upp till 12 % av den totala foderstaten, har visat på förändringar i metabolismen i alla fall. Enzymer i fettbränning blir mer aktiva och verkar göra så att upptaget och förbränningen av fettsyror i musklerna ökar, men förändringen syns först efter 3-4 veckor. Mer fett i foderstaten gav också lägre andningsfrekvens och mindre glykosförbränning när träningsintensiteten var under maximal nivå. Det har gått att se ett lägre utnyttjande av glukos när havre bytts ut mot betfor i foderstaten till travhästar. Med betfor arbetade hästarna mer aerobiskt och de nådde inte upp i lika höga mjölksyrenivåer som de som fick havre.

Hästar är gjorda för att äta grovfoder och försök på att ge tävlande travhästar enbart grovfoder har gjorts med gott resultat. pH i blodet sänks alltid under intensiv träning men den blir större om hästen får mycket kraftfoder. Genom doping försöker man buffra så att pH-sänkningen blir mindre men en ”naturlig” doping som finns är alltså grovfoder. När man låtit hästar fasta och därefter mätt koncentrationerna av plasmaproteiner i blodet har man sett att om de endast får grovfoder sänks nivåerna efter hand medan de som får kraftfoder ligger på fortsatt höga nivåer. För båda foderstaterna ökar koncentrationer av plasmaproteiner direkt efter utfodring eftersom saliv och magsyraproduktionen startar. Men om koncentrationerna sen ligger kvar vid samma nivå under fasta är det en indikation på att blodplasmavolymen är låg, hästarna blir alltså uttorkade.

Från föreläsning av Anna Jansson

De viktigaste punkterna att komma ihåg om hästar och som gäller för alla hästdjur: de är anpassade att leva i grupp, de är bytesdjur och därmed flyktdjur, och de är ursprungligen stäppdjur och vana vid stora ytor.

Äta, dricka sova

 

 

Diagrammen visar tidsbudgeten för tre olika typer av hästar. Den till vänster visar en häst som får en begränsad grovfodergiva och är uppstallad individuellt, i mitten finns tidsbudgeten för en grupphållen häst i hage med fri tillgång till grovfoder, och till höger syns en frilevande häst (Camargue). I diagrammet för den frilevande hästen ingår långsam rörelse under deras födosökande medan det ofta är en höhäck eller liknande när hästar hålls i grupp med fri fodertillgång som gör att de rör på sig mycket mindre.

Frilevande hästar brukar dricka vatten vid få tillfällen per dag eftersom det kan vara långa avstånd till vattenkällan. När hästarna väl dricker görs det snabbt på grund av risken för rovdjursattack när de står stilla. När man har domesticerade hästar kan man se att de dricker mest vatten inom två timmar efter utfodring. Tiden de dricker vatten kan variera mellan 11-50 s och upp till 16-21 gånger om dagen totalt.

Hästar sover under korta stunder utspritt över hela dagen. På domesticerade hästar kan man dock se att de ligger ner mest på kvällen. Under djupsömnen (slow wave sleep) har hästen fortfarande en viss muskeltonus så då står de upp. I djupsömnen kan hästar befinna sig i mellan 2-4 timmar per dag. Under REM-sömnen finns ingen muskeltonus, så på grund av det ligger de ner. Man kan då också se att ögonen och benen kan rycka till och röra sig. Hästar behöver kortare tid i REM-sömnen, ungefär 1 timme per dag men ibland upp till 5 timmar för yngre hästar, än i djupsömnen. Eftersom hästar sover korta perioder flera gånger över dagen blir längden på dessa sömnperioder korta, i djupsömnen kan de vara ca 6 min och i REM 4 min.

Hästens sinnen

Hur hästen håller upp huvudet påverkar hur synfältet ser ut. I högre hastigheter kan det vara bäst att låta hästen hålla huvudet högt upp så den kan se en längre sträcka framför sig. Går hästen med nosryggen i lodrät plan eller djupare form än så ser den bara ett fåtal meter framför sig.

Hästar är bättre på att höra högre frekvenser än oss människor. Låga frekvenser är svårare för dem att höra, därför kan cyklar som kommer bakifrån hästen på en väg vara skrämmande eftersom de inte hör dem innan den är väldigt nära. Hästar är också sämre än oss på att lokalisera varifrån ett okänt ljud kommer ifrån men är istället bättre på att höra ljud från långa avstånd, upp till 4400 meter bort.

Putsning är en viktig komponent i hästars kommunikation med varandra. Bilden visar vilka områden som föredras (ovanför manken) och som inte är lika populära (bogen).

Grupphållning

Sociala organisationer inom gruppen

En flock med frilevande hästar följer oftast ett visst mönster. Det finns en vuxen hingst, 2-4 ston och deras avkommor upp till 3 år gamla. Unghästar, både ston och hingstar, lämnar flocken sen och ansluter sig till andra flockar eller till ”ungkarlsgrupper” med unga hingstar.

Fördelar med att leva i grupp är många. Med många flockmedlemmar ökar chansen att man ska upptäcka faror och den individuella risken att bli tagen av ett rovdjur minskar när man är många i flocken. Grupplevnad ger också en större effektivitet att hitta och eventuellt försvara föda. Om det är dåligt väder kan en grupp hästar stå i klunga och värma sig gemensamt. Det finns också nackdelar med grupplevnad. Ökad konkurrens om foder och vatten, ökat parasittryck och en risk att fler rovdjur kan upptäcka en stor grupp hästar istället för en liten grupp.

Rangordning inom gruppen

Begreppet rangordning (eller hackordning) definierades på 20-talet då en grupp hönor observerades. Vad rangordningen gör för en grupp är att det blir stabilare interaktioner mellan individerna, aggressioner och konflikter undviks. Mellan två individer finns ett förutsägbart förhållande som gör att man vet vad som kan komma hända i en viss situation. Dominanta individer har oftast första tjing på en resurs, till exempel foder eller skydd, och detta syns tydligast under domesticerade förhållanden där det finns begränsade tillgångar (som en begränsad grovfodergiva i hagen). Dock kan motivation för en viss resurs hos dominant individ vara lägre än för en annan individ, så i konflikter om den resursen kan det vara den vanligtvis ranglåga individen som har första tillgången.

Grupphållning i praktiken

Det finns många fördelar med att husera hästar i grupp. De rör sig mer, får social kontakt med sina artfränder, de blir lugnare och lättare att träna, och de får bättre sociala färdigheter mot andra hästar när de växer upp i grupp. Det finns dock även nackdelar, som risken för skador när man släpper in nya hästar, att de måste tränas på att hanteras själva utan sin grupp och det finns även en ökad skaderisk för människor när man går in i gruppen för att ta in en häst eller fodra till exempel.

En vanlig förebyggande åtgärd innan man släpper ihop nya hästar är att ställa dem i boxar bredvid varandra. På det viset ska de kunna hälsa utan möjlighet att skada varandra. En studie undersökte detta förfarande med att släppa ihop två okända hästar utan att de fick stå bredvid varandra i box. Resultatet visade att det inte var någon skillnad i antalet aggressiva beteenden mellan grupperna, vare sig det var aggressioner som innebar kontakt (bitande eller sparkande) eller inte (bakåtstrukna öron, vänder rumpan till osv). Något som gick att se tydligt i båda försöksgrupperna var att direkt kontakt undveks, det visar på att hästar inte vill skada varandra avsiktligt på grund av risken för skador.

En annan studie undersökte ifall vuxna hästar kan förbättra sociala färdigheter hos unghästar som hålls i grupp. Två vuxna hästar introducerades i grupper av unghästar under en tidsperiod och unghästarnas antal sociala beteenden mättes före, under och efter att de vuxna hästarna befann sig i gruppen. Till skillnad från grupper som inte fick några vuxna hästar så ökade antalet beteenden som stärker gruppens band (lek, nosande på varandra) och de fick även stå närmare varandra. Efter att de vuxna hästarna tagits ur grupperna återgick unghästarna till de nivåer av sociala interaktioner som de hade innan. Det är ett tydligt resultat på att vuxna hästar har ett positivt inflytande på unghästars sociala färdigheter.

Stress

Stress är kroppens svar på en utomstående händelse. Det kan vara ett fysiologiskt svar, som förhöjd hjärtfrekvens, eller ett beteendesvar, som att fly eller utföra ett stereotypt beteende. Stereotypier är ett sätt för hästen att hantera stress under tillfällen där hästen inte kan komma undan , som i en box. Stereotypier kan utvecklas när hästen inte får utföra ett annat beteende som den gärna vill göra, äta eller röra på sig, eller när den inte kan komma undan en stressfylld situation, som i social isolering under boxvila. Hur hästen är uppstallad har stor påverkan på det eventuella utvecklandet av stereotypier. Faktorer som är förknippade med det är små grovfodergivor, strömedel som hästen inte kan pilla med (halm), stora kraftfodergivor, begränsad kontakt med andra hästar, avvänjning och mycket mer. Stereotypa beteenden som blivit befästa kan inte botas, man kan bara försöka förebygga att det bryter ut genom längre ättider och tillåtelse att ha social kontakt med andra hästar. Mer motion och leksaker i box eller hage kan inte ersätta det.

Inlärning och träning

Ett visst mått av stress kan vara positivt vid inlärning eftersom hästar får ökad uppmärksamhet och det ger bättre förutsättningar att lära sig något. Alldeles för hög stress däremot är negativt för inlärningsprocessen.

Något annat som man ska ha i åtanke vid träning av hästar är hästen måste kunna bearbeta och minnas all information som är kopplat till träningen. Ger man hästen för mycket information än vad den kan greppa drabbas inlärningen negativt av det också. För att befästa en inlärning brukar man ge hästen en belöning i samband med det önskade beteendet. För att undersöka hur lång tid som hästen kan minnas bakåt fick den se hur foder hälldes i en av två hinkar som stod 12 meter bort. När hästen släpptes direkt efter fodret hällts ner i hinken valde den rätt hink 75 % av gångerna. När hästen släpptes 10 s efter att fodret hällts ner i en av hinkarna valde den att gå fram till rätt hink 50 % av gångerna. Detta mått på hur långt tillbaka en häst kan koppla ihop en händelse (foder i hink) med en annan (äta foder = belöning) får konsekvenser för när vi tränar dem. För att vara säker på att hästen förstår varför den får en belöning av oss bör vi ge den inom 3-4 s efter det önskade beteendet.

Vad nästan all träning med hästar går ut på är att minska dess flyktbeteenden. För att göra detta finns flera olika tekniker.

Habituering

Hästen blir van vid en stimulus i små steg, kallas även systematisk desensibilisering. Man kan introducera det farliga på avstånd och flytta det närmare hästen efter hand. Eller göra det farliga större. Om en häst är rädd för plastpåsar kan man ha en liten påse långt bort i början och en stor presenning intill hästen på slutet om habitueringen gick i en takt så att hästen aldrig övervägde att fly.

Olika sorters habituering

”Approach conditioning”

Hasten får jaga eller följa efter det som är skrämmande. Är ett effektivt sätt att minska hästens rädsla om det går att utföra.

Stimulus blending

När en häst redan är habituerad för ett stimulus så kan ett nytt stimulus introduceras samtidigt. Polishästar som ska vänjas vid ljudet pepparsprej kan man spola med en vattenslang samtidigt.

Overshadowing

När man introducerar två stimulin samtidigt men det är bara en som hästen ska/kan svara på, det andra stimulit blir hästen habituerad för. Detta sätt är effektivt eftersom hästar inte kan göra flera saker samtidigt. Exempelvis kan man be hästen at flytta sig framåt och bakåt upprepade gånger samtidigt som klippmaskinen går igång. Även om hästen är rädd för klippmaskinen måste den koncentrera sig på att flytta sig, blir habituerad för ljudet från klippmaskinen.

Counter conditioning

Med denna teknik får hästen lära sig att associera något skrämmande med något som den tycker om. I exemplet under överskuggning kan man istället ge hästen mat medan klippmaskinen går igång. Mat är oftast den största motivationen hos en häst att utföra ett beteende men i situationer som kan vara skrämmande kan denna motivation vara låg. Detta ska man ha i åtanke om man funderar på att använda mat som belöning.

Från föreläsning med Elke Hartmann

Grundläggande anatomi och fysiologi

Olika organ och vävnadstyper i kroppen reagerar väldigt olika på träning men allmänt sett är stödjevävnaden långsammast.

Skelettet börjar växa redan hos embryot av ett föl och fortsätter att förändras och växa ända upp till sex års ålder. Skelettet bryts ner och byggs upp ständigt, takten som detta sker i beror i hög utsträckning på mängden mekanisk belastning som det utsätts för. I och med denna konstanta återuppbyggnad finns chansen att skelettet byggs upp starkare än innan. Detta är speciellt viktigt och intressant när man pratar om unga hästar. Tillväxten av benen i kroppen sker i tillväxtzoner som finns längst ut på ändarna i benen. Dessa zoner kan ses tydligt på röntgenbilder av ung hästar eftersom kalciumet i benen är extra aktivt i zonerna och blockerar röntgenstrålarna. På bilderna kan man därför se zonerna som extra ljusa och mer kompakta områden. Tillväxtzonerna ”stängs ner” med åldern och de som sluts först är de nära marken. Unghästar är därför färdigväxta i benen innan de är färdigvuxna i ryggen till exempel. Ryggkotorna är sist med att sluta växa och förändras, det sker runt sex års ålder men det finns en stor individuell variation kring det. Den slutgiltiga mankhöjden på en häst brukar mätas på treåringar men den kan bli högre när hästen är äldre. Eftersom de fortsätter bygga upp muskler kan det göra att de ”lyfter upp” sig själva och sin manke.

Brosk är en del av stödjevävnaden som i stor utsträckning är färdigvuxet när en häst föds. Cellerna som utgör och producerar brosk heter kondrocyter. Aktiviteten hos kondrocyter minskar vid 4 månaders ålder så efter det nybildas nästan inget brosk alls. På grund av det är det svårt att rehabilitera en skada som sker på brosket, istället bildas ärrvävnad. Brosk går inte heller att stärka med hjälp av träning som det går med skelettet, utan det är istället lättare att orsaka en nedbrytande effekt på brosket. Brosk är en styv men samtidigt elastisk vävnad. Kollagen är själva byggställningen i brosk och proteoglykaner skapar den friktionslåga ytan på brosket. I leder finns ledvätska som minskar friktionen och gör att brosket i leden glider lätt mot varandra. När en skada i leden sker så bryts proteoglykanerna ner i mindre bitar vilket gör att deras friktionssänkande egenskaper försvinner. Då kan man injicera hyaluronsyra eller ”tuppkam” eftersom det motverkar den nedbrytningen. Glukosamin är ett vanligt tillskott att ge i förebyggande eller vårdande syfte vid ledproblem och har antiinflammatoriska egenskaper. I djurförsök och i veterinära sammanhang har man sett att glukosamin har en effekt om man injicerar det direkt i leden. Det finns ingen forskning på att ge hästar glukosamin oralt i förebyggande syfte mot ledproblem men i de mängder som man ger till hästar är effekten troligen mycket låg så det är mest sannolikt att det spjälkas som vilket fodermedel som helst och inte gör någon nytta för leden. Att man kan märka skillnad på människor som tar glukosamin mot artros är troligen för att de har långt mer framskridna ledproblem än vad hästar skulle tillåtas leva med innan de avlivas av djurskyddsskäl.

Senor och ligament kan påverkas under hästens första halvår i livet så under den tiden är det viktigt med lämplig motion för den ålderskategorin. Bäst är rörelse på bete och att den unga hästen inte står stilla för mycket, till exempel i box. När hästen är äldre är det viktigaste gällande rörelse och motion att de inte överansträngs eftersom senor och ligament inte kan nybildas efter en skada, då bildas ärrvävnad istället. Skillnaden mellan sena och ligament är att en sena fäster mellan en muskel och ett ben, medan ligament fäster mellan två ben eller ett ben och brosk.

Cirkulations- och andningsorganen är ett de organsystem som är mest begränsande i en hästs maximala prestationsförmåga. Den maximala kapaciteten i dessa organsystem bestäms tidigt i hästens liv men kan svara på träning senare. Den sorts träning som störst påverkan på cirkulations- och andningsorganen är den som har hög intensitet men inte så lång varaktighet. En faktor i dessa kroppssystem som har stor påverkan på prestationsförmågan är kapaciteten för syretransport i blodet. Den uppmäts som ml syre i blodet under en minut och per kg kroppsvikt. Hästar kan transportera upp till 160 ml syre per minut och kg kroppsvikt under maximal träning medan människor har 85 ml som högsta värde. En orsak till att hästar kan ha sådan hög förmåga att transportera syre under intensiv träning är att de kan lagra röda blodkroppar i sin mjälte, upp till 12 liter, och frigöra detta när de behöver högre syretransportkapacitet.

Grundläggande träningsfysiologi

Det finns tre sorters muskelfibrer hos hästar och proportionerna av dessa varierar mellan raser och även ålder hos en och samma häst. Typ I behöver syre för att arbeta (aerobisk), den arbetar långsamt och upptar en liten yta av den totala muskelarean. Denna muskeltyp ändras minst av träning. Typ IIa arbetar också aerobisk men snabbt och tar upp en stor yta. Till skillnad från typ I kan typ IIa påverkas mycket av träning. Typ IIb arbetar utan syre (anaerobisk) och tar även den upp en stor del av muskelytan. Föl föds med en stor andel av denna muskeltyp för att snabbt kunna undkomma eventuella faror. Den största ökningen av muskelmassa (80 %) sker före 18 månaders ålder. Muskeltyp IIa ökar med åldern och andelen IIb minskar då. Om man tränar strax under en hästs maximala prestationsförmåga så ökar andelen typ IIa. Drögträning, att dra något tungt, ökar både IIa och IIb.

Bakomliggande mekanismerna hos skador

Alla leder i hästens kropp är gjorda för att röra sig i en bestämd riktning, ifall de är en gångjärnsled kan den röra sig i två riktningar och en kulled i en cirkulerande rörelse till exempel. Om leden rör sig i en riktning som den inte är gjord för uppstår såklart en skada. Dock uppstår de farligaste skadorna inte från det, utan från upprepade och skadliga nedslag som sammantaget orsakar en akut överbelastning. Det finns flera faktorer som kan bidra till skadliga nedslag under träning av hästar: gångart, benställning, skoning, hastighet, trötthet mm. Med det sistnämnda menas det att en muskel behöver förbereda sig inför att moment, till exempel en hovnedsättning, genom att spänna sig. En trött muskel är långsammare i sin reaktion inför ett steg och behöver kompensera det med extra styrka i nedslaget för att kraften inte ska bli skadlig. Risken är då att muskeln till slut inte orkar förbereda sig och nedslagkraften orsakar skador hos hästen.

Vägen till maximal prestation utan skador

För att en häst ska prestera som bäst och utan att få skador behöver man låta den anpassa sig successivt till sin uppgift, träna med variation med olika intensitet och underlag och så vidare, samt låta hästen återhämta sig. På det viset kan man träna upp hästens förmåga utan skadliga effekter.

Från föreläsning med Lars Roepstorff.

Förbränning av kolhydrater och fett, samt möjligen ett litet bidrag av protein, ger den nödvändiga energin som krävs för muskelarbete. Glykos lagras som glykogen i levern och musklerna, men det mesta lagras i musklerna. Fett lagras mestadels i fettvävnaden men även i muskler. Hästar har tre sorters muskelkategorier där typ I som behöver mycket syre vid arbete har mer fettlagring än muskeltyp IIa och IIb. All denna energi som lagras i lever, muskler och fettvävnad är redo att användas av hästen under arbete. Koncentrationen av glykogen är mycket hög i hästars muskler, nästan dubbelt så hög som hos slädhundar (som arbetar väldigt hårt) i genomsnitt,och är det viktigaste substratet av alla. 

Hur mycket kolhydrater respektive fett bidrar med som energi under arbete beror på flera olika faktorer som träningsintensitet, träningstillstånd, muskelkomposition, diet och utfodring, samt varaktigheten av träningen. När träningsintensiteten ökar så ökar bidraget av energi från kolhydratförbränning, i första hand glykogen från musklerna, och energibidraget från fettförbränning minskar. Om man instället tränar med en lägre intensitet, nära sin maximala förmåga men strax under, så ökar istället energiförbränningen av fett samtidigt som förbränningen av kolhydrater minskar. Denna förändring i vilken energikälla som används när träningsintensiteten ökar kallas "crossover concept".

Om man tränar sin häst i en hög intensitet (och som därmed behöver mycket kolhydrater för energi) ska man tänka på att längden av ett träningspass styrs av hur mycket tillgängliga kolhydrater som finns lagrat i musklerna. Låg tillgänglighet av kolhydrater = kort träningspass. Omvänt kan man se att träning i lägre intensitet kan pågå under en längre tid eftersom den största delen energi kommer från fettförbränning.

Intressant stycke som jag läste i Equine Exercise Physiology - The Science of Exercise in the Athletic Horse av Hinchcliffet et al.