Kasagården

Sen kraschen har jag känt mig obekväm när bommarna kommer upp lite högre. På senaste träningen var det ett hinder på ca 70 cm med galoppbom före och efter, redan då kände jag ett litet sug i magen. Men om det händer saker efter, som ett avbrott till exempel, kan jag fokusera på det istället och ta mig över.

Startade därför en klass på klubbhoppningen med lägre hinder, 60 cm. En långsam hinderrehabilitering behövs för mitt självförtroende och jag har ingen anledning att skynda mig för Smockan har många år framför sig. 

 

Lurbo är en jobbig anläggning för någon som vuxit upp med Timrå HF som har dubbla ridhus med inomhusgång mellan och självständig framridning och -hoppning. Här är det framridningsgrupper på tävlingsbanan och två språng vardera innan man får starta. Lite ovant och framförallt svårt att hinna lugna ner en själv med så kort framridning.

Smockan taggade till som vanligt när vi började hoppa och allt flöt på med rätt galopp och avståndsbedömning. Jag har tappat både flås och min blick som varit väldigt bra tidigare, nu har jag börjat titta ner på hindren lite för länge. Men det allra bästa med ritten var att jag inte tyckte det var högt! Kan lätt ta 70 cm nästa gång. Så himla skönt att komma över en liten spärr också, nu vet jag att vi klarar en liten bana.