Hagbus
Tidigare i veckan fick hästarna beta några timmar i vinterhagen där gräset vuxit till efter den senaste tidens regnande. De blev väldigt glada och busade runt länge.
Nu är jag i Uppsala igen och plugget börjar på måndag. Smockan stannar kvar med Smulen och resten av flocken i Kasa till början av december. Vi vill inte sära på dem innan han är sex månader och stor nog för avvänjning som om Tickan hade varit i livet. Eftersom Smockan tog hand om Smulbabyn direkt efteråt så har de ett band som inte är värt att bryta för min egen själviskhet - att ha Smockan med mig hit till pluggstarten. Istället får hon gå och skrota i hagen och jag får hitta på något att sysselsätta mig med i höst...
Att lära föl dricka ur hink
Dagen efter Tickans död åkte vi till Granngården och köpte den enda hinken med mjölkersättning som fanns, dessutom med utgånget datum. Som tur var gick det att beställa säckar på Royal Hästsport så det skulle finnas mat för ett tag framöver. Det här var på tisdagen, tolv timmar sedan Smulen diat sist och han hade inte ätit något förutom lite fölpellets. Vi fick trycka i honom ersättningen med en spruta i munnen för annars drack han bara vatten. Hinken med mjölkersättning hängde orörd i boxen så på onsdagen tog vi ut en veterinär som sondmatade honom och gav dropp. Inför natten provade vi släppa ihop honom i samma box som Smockan och det gick hur bra som helst. Förra året var hon fölvakt åt Lily och Möjlighet när de sov och hon har inte försökt bita Smulen såvitt jag kunnat se, vilket både Tickan och Bodil gjort flera gånger.
Hela veckan hade det varit jättevarmt väder och vindstilla så hästarna gick ut tre timmar på morgonen och stod inne på dagarna tills det var svalt igen. Smulen började följa efter Smockan i hagen och det kändes bra.
Jag började bli frustrerad över Smulen som inte drack mjölkersättningen utan försökte tugga i sig höstrån bara. Överallt på internet står det: "Lär fölet dricka ur hink så snart som möjligt", men ingenting om HUR man lär dom det. Han hade ingen sugreflex när jag stoppade mjölkdoppade fingrar i munnen, bet ihop när jag försökte med nappflaska, utan det var med sprutan han fick i sig små mängder. På torsdagen hittade jag äntligen andra instruktioner om hur man lär föl att dricka ur hink: stoppa upp en skål i mulen så fattar de snart att man ska dricka.
När jag gick ut i stallet för att pröva låg han ner i boxen bredvid Smockan men var vaken. Helt idealiskt för då kunde han inte gå undan så lätt. Det tog en minut och sen drack han! Jag blev så lättad och några timmar senare kunde jag med samma tillvägagångssätt få honom att dricka ur den specialgjorda hinkhållaren på väggen. Inför natten repeterade jag proceduren så att han kunde dricka från hinken och på fredag morgonen började han dricka på eget initiativ.
På samma sida där jag lärde mig hur man får föl att dricka ur hink stod det att de inte vill stoppa ner huvudet i en hink vars kanter går högre än upp till ögonen. Så lite improviserat fick vi skära till en plasthink som ovan och ställa dit en fyrkantig plastbytta med mjölken. Det verkade vara tricket för inomhus drack han upp nästan allt därefter.
Andra steget, att lära honom dricka ersättningen i hagen, var lite svårare. Jag hade fått honom att dricka från hållaren i hans creep-feeder (fårens tidigare vindskydd) och sett han göra det självständigt en gång men storhästarna tänker ju inte på hur ofta han behöver äta. Smockan som han följer efter går hellre längre bort till det bättre gräset än Bodil som helst står vid grinden. En annan grej än hur ofta han dricker är hållbarheten på ersättningen, smakar det sämre när det är framme länge i värmen? Så pappa byggde två hållare i trä med plats för större hinkar när mängden ersättning skulle öka och för att få med en kylfunktion.
Under hinken finns det plats för två kylklampar som man haft i frysen. Med de nya hållarna drack han vidare inomhus efter en initial tvekan och ute slutade han, och då mindes jag att jag läst att mjölkhinken ska ha en kontrasterande färg mot omgivningen för att fölet ska lättare hitta den. Så jag målade hållaren vit och fortsatte med samma inlärningsprocedur pånytt.
Sedan dess har allt gått bra med Smulen och hans mjölkdrickande, bortsett från igår förmiddags då mjölken var orörd ute. Taket som förut bestod av tunna masonitskivor som böjde sig och utgjorde stor vikt på tvärbalkarna byttes ut till en stor bit plåt inför regnovädret som skulle komma. Troligen vågade han inte gå in och dricka när regnet smattrade högt mot plåten, att han drack upp sin andra ranson när det var uppehåll tyder på det. Därför verkar föl också vara väldigt känsliga för förändringar, bäst är att förebereda sig och se till att allt är lättfixat för att ha en kontinuitet i miljön till det föräldralösa fölet.
Så lärde jag Smulen att dricka ur hink. Hoppas att någon som desperat letar efter sådan här information om det värsta skulle hända hittar det och kan använda det.
Söndag
Lily och Smulen är väldigt bra kompisar, tyvärr är det lek från endast hans sida men han verkar roa sig själv ändå. De fick löshoppa i söndags och rejsa runt efteråt. Lily fick repetera igår igen och skötte sig jättebra.
Förut Lily var såklart väldigt intresserad av kraftfodret som Smulen får i sin creep-feeder och gick helt enkelt in och åt upp det trots den låga takhöjden. Då fick hon också smak för hans mjölkersättning..! Nu är den ombyggd för att motstå hennes plundringar men hon står utanför och suktar ändå.
Fårmys
Tackorna och baggarna har avskiljts från varandra två gånger nu. Första försöket gick det bra i tre dagar innan baggarna smet tillbaka. Inför andra försöket fick både baggar och tackor flytta till nya hagar med mycket bete och det verkar fungera den här gången. Det har regnat högst tre gånger sen en månad tillbaka så betet i fårhagen var närmast obefintligt så de är nog glada över gräset nu.
Fölvisning
Foto: Jenny Staaf
I söndags åkte vi ända ner till Timrå för fölvisning. Vi har lasttränat Smulen två gånger tidigare så det gick rätt lätt och fort. En person går före och två bakom med Smockan som påskjutarhjälp och mentalt stöd för Smulen.
Vi var framme två timmar innan det började för att hinna med allt, viktigast var att Smulen skulle få dricka sin mjölk. Smockans man var hemsk att försöka knoppa när den är två hårstrån tjock! Då var fölungen mycket lättare fastän han rörde på sig mer. Mycket pälsglans på båda och sen in i ringen. Enligt mamma som filmade var Smulen mest lätthanterad av alla sju föl på plats, men domaren påpekade att han följde Smockan väldigt bra i ringen vilket borde betyda att han inte är för präglad på människor!
Poängen blev bra men vinnarfölet bland de hoppstammade hade två poäng mer. En detalj var att den föddes två veckor efter Smulen men var mycket större, tänk då hur stor Smulen hade kunnat vara om hans tillväxtkurva hade varit kontinuerlig med Tickan kvar i livet. Smockan fick mycket beundran för att ha tagit sig an fölet, och några extra blickar blev det nog på grund av prickarna... :-)
