Kasagården

Hösten har varit ganska så stressig. Min medryttare har backpackat i Sydamerika och jag har tagit hand om Smockan själv. Har varit väldigt osugen på att rida så för att inte få prestationsångest har jag ridit i mjukisbyxor så att jag överhuvudtaget orkat komma upp i sadeln. Nu har jag kompenserat så att säga genom att skaffa en till medryttare fastän den ursprungliga är tillbaka. Tror det blir jättebra för både mig och Smockan, jag kan plugga på och hon får ändå bli riden som hon tycker om. En distanskurs som jag läst har inneburit att jag lärt mig rita hus i ett speciellt dataprogram, nu kan jag göra bygglovshandlingar åt de som vill (mot ersättning dårå).

 

Pollux har varit halt och fick en dignos som inte går att göra något åt, förutom rehabilitering där hans bakbensmuskler ska stärkas. På grund av det kan han inte fortsätta på hunddagiset där alla hundar springer fritt i en stor rastgård och som han älskat, utan vi letar upp ett där det är kontrollerade promenader istället.

 

Och finaste guldpojken Smulen finns inte längre. Det gick inte att hitta hela orsaken till hans hälta som han haft i över ett år, och det som gick att hitta hade ingen bra prognos till läkning. Nu är han med sin mamma Tickan på höjden med utsikt över sjön och kanske lär känna henne lite bättre där de finns nu. Ibland är saker inte menade att hända verkar det som...