Kasagården

Har haft några tuffa veckor på sistone. Försöker att sänka kraven för att orka med allt. Nya mottot i studierna är

G duger, eftersom jag inte anser mig ha tid, ork eller lärandelust för att plugga ordentligt. Det är för att ge tid för sådant som är roligt och håller mig frisk. Alla föreläsare och tidigare studenter säger att det inte är betygen som är viktigast när man söker jobb ändå, så varför sätta onödigt hög press på mig om det inte spelar så stor roll i slutändan?

Men jag vet inte vad jag ska ha för motto för att orka med stallet och Smockan också. Jag har sällan toppmotivation när jag far dit: det är en jobbig cykeltur, stallarbetet tar lång tid och vi är mest ute och flänger utan en plan. Tävlingarna jag hade planerat för i sommar känns som en dum idé då vi inte hoppat på evigheter, dumt att riskera få dåliga erfarenheter som sänker självförtroendet ytterligare bara för att man vill tävla. Men att ge upp helt och stå över ett tävlingsår då vi har haft möjligheten att vara i toppform ger mig skuldkänslor, för att jag inte tagit tag i saker och pga tidsbrist.

Fast när jag tänker så gör jag det orättvist för mig eftersom jag jämför min nuvarande situation med förra årets. Då hade jag varken skola eller jobb (dvs obegränsat med tid) och tillgång till bil och en toppentränare som jag red för

en-två gånger i veckan. Så det faller sig naturligt att jag har mycket mindre tid för att ge hundra procent, fast att inte göra det känns orättvist mot Smockan.

Mycket tankar som det märks, många känslor som brottas med varandra. Hoppas jag kommer till en lösning snart.