Kasagården

Men hon har varit dryg också. En uteritt frös hon fast utan att vara rädd för något, det var bara helt djävla omöjligt att få henne att gå framåt! När jag drev mer och mer började hon backa mot elstängslen eller göra flera meter sidepass. Fick prova något nytt och leda henne från stillastående att ta ett steg åt sidan, höger, vänster, höger, vänster. Kom typ en hov framåt och efter totalt tio-femton minuter blev jag så trött att jag tyckte det var bättre att hon rörde sig bakåt än inte alls, men då kom hon igång äntligen...

 

I paddocken som består av is och skarsnö har vi rastat av oss några gånger. Läste lite i riddagboken från förra året inför de här passen och gjorde samma övningar. De passade bra eftersom Smockan var knäpp då också. Mycket flytta bakdelen på volten istället för att bromsa i munnen, och sen provade vi något svårt med sluta längs voltspåret. Jag hade egentligen ingen aning om jag gjorde rätt men det kändes som lite sluta.

 

I skogen har vi varit ett par gånger, en gång med sällskap. Smockan är jättecool då och vi har galopperat långt och länge. Jag lät S tuffa på med stadig kontakt på tygeln och sen hittade hon sin egen fina form.

 

Idag blev hon helt hopplös och slet sig på stallplan. Tur nog sprang hon in i den tomma hagen man får rida i och hade fri lek där ett tag. Galopperade som en dåre och efter fem minuter skrittade hon fram och blängde lite på mig. Bestämde mig då för att skippa nästkommande buss och verkligen rida bort lite energi. Sagt och gjort, S blev en mör knubbis efter en massa övergångar och skänkelvikningar i det jobbiga underlaget. Hade hon haft päls så hade hon nog blivit svettig.