Kasagården

Grundläggande anatomi och fysiologi

Olika organ och vävnadstyper i kroppen reagerar väldigt olika på träning men allmänt sett är stödjevävnaden långsammast.

Skelettet börjar växa redan hos embryot av ett föl och fortsätter att förändras och växa ända upp till sex års ålder. Skelettet bryts ner och byggs upp ständigt, takten som detta sker i beror i hög utsträckning på mängden mekanisk belastning som det utsätts för. I och med denna konstanta återuppbyggnad finns chansen att skelettet byggs upp starkare än innan. Detta är speciellt viktigt och intressant när man pratar om unga hästar. Tillväxten av benen i kroppen sker i tillväxtzoner som finns längst ut på ändarna i benen. Dessa zoner kan ses tydligt på röntgenbilder av ung hästar eftersom kalciumet i benen är extra aktivt i zonerna och blockerar röntgenstrålarna. På bilderna kan man därför se zonerna som extra ljusa och mer kompakta områden. Tillväxtzonerna ”stängs ner” med åldern och de som sluts först är de nära marken. Unghästar är därför färdigväxta i benen innan de är färdigvuxna i ryggen till exempel. Ryggkotorna är sist med att sluta växa och förändras, det sker runt sex års ålder men det finns en stor individuell variation kring det. Den slutgiltiga mankhöjden på en häst brukar mätas på treåringar men den kan bli högre när hästen är äldre. Eftersom de fortsätter bygga upp muskler kan det göra att de ”lyfter upp” sig själva och sin manke.

Brosk är en del av stödjevävnaden som i stor utsträckning är färdigvuxet när en häst föds. Cellerna som utgör och producerar brosk heter kondrocyter. Aktiviteten hos kondrocyter minskar vid 4 månaders ålder så efter det nybildas nästan inget brosk alls. På grund av det är det svårt att rehabilitera en skada som sker på brosket, istället bildas ärrvävnad. Brosk går inte heller att stärka med hjälp av träning som det går med skelettet, utan det är istället lättare att orsaka en nedbrytande effekt på brosket. Brosk är en styv men samtidigt elastisk vävnad. Kollagen är själva byggställningen i brosk och proteoglykaner skapar den friktionslåga ytan på brosket. I leder finns ledvätska som minskar friktionen och gör att brosket i leden glider lätt mot varandra. När en skada i leden sker så bryts proteoglykanerna ner i mindre bitar vilket gör att deras friktionssänkande egenskaper försvinner. Då kan man injicera hyaluronsyra eller ”tuppkam” eftersom det motverkar den nedbrytningen. Glukosamin är ett vanligt tillskott att ge i förebyggande eller vårdande syfte vid ledproblem och har antiinflammatoriska egenskaper. I djurförsök och i veterinära sammanhang har man sett att glukosamin har en effekt om man injicerar det direkt i leden. Det finns ingen forskning på att ge hästar glukosamin oralt i förebyggande syfte mot ledproblem men i de mängder som man ger till hästar är effekten troligen mycket låg så det är mest sannolikt att det spjälkas som vilket fodermedel som helst och inte gör någon nytta för leden. Att man kan märka skillnad på människor som tar glukosamin mot artros är troligen för att de har långt mer framskridna ledproblem än vad hästar skulle tillåtas leva med innan de avlivas av djurskyddsskäl.

Senor och ligament kan påverkas under hästens första halvår i livet så under den tiden är det viktigt med lämplig motion för den ålderskategorin. Bäst är rörelse på bete och att den unga hästen inte står stilla för mycket, till exempel i box. När hästen är äldre är det viktigaste gällande rörelse och motion att de inte överansträngs eftersom senor och ligament inte kan nybildas efter en skada, då bildas ärrvävnad istället. Skillnaden mellan sena och ligament är att en sena fäster mellan en muskel och ett ben, medan ligament fäster mellan två ben eller ett ben och brosk.

Cirkulations- och andningsorganen är ett de organsystem som är mest begränsande i en hästs maximala prestationsförmåga. Den maximala kapaciteten i dessa organsystem bestäms tidigt i hästens liv men kan svara på träning senare. Den sorts träning som störst påverkan på cirkulations- och andningsorganen är den som har hög intensitet men inte så lång varaktighet. En faktor i dessa kroppssystem som har stor påverkan på prestationsförmågan är kapaciteten för syretransport i blodet. Den uppmäts som ml syre i blodet under en minut och per kg kroppsvikt. Hästar kan transportera upp till 160 ml syre per minut och kg kroppsvikt under maximal träning medan människor har 85 ml som högsta värde. En orsak till att hästar kan ha sådan hög förmåga att transportera syre under intensiv träning är att de kan lagra röda blodkroppar i sin mjälte, upp till 12 liter, och frigöra detta när de behöver högre syretransportkapacitet.

Grundläggande träningsfysiologi

Det finns tre sorters muskelfibrer hos hästar och proportionerna av dessa varierar mellan raser och även ålder hos en och samma häst. Typ I behöver syre för att arbeta (aerobisk), den arbetar långsamt och upptar en liten yta av den totala muskelarean. Denna muskeltyp ändras minst av träning. Typ IIa arbetar också aerobisk men snabbt och tar upp en stor yta. Till skillnad från typ I kan typ IIa påverkas mycket av träning. Typ IIb arbetar utan syre (anaerobisk) och tar även den upp en stor del av muskelytan. Föl föds med en stor andel av denna muskeltyp för att snabbt kunna undkomma eventuella faror. Den största ökningen av muskelmassa (80 %) sker före 18 månaders ålder. Muskeltyp IIa ökar med åldern och andelen IIb minskar då. Om man tränar strax under en hästs maximala prestationsförmåga så ökar andelen typ IIa. Drögträning, att dra något tungt, ökar både IIa och IIb.

Bakomliggande mekanismerna hos skador

Alla leder i hästens kropp är gjorda för att röra sig i en bestämd riktning, ifall de är en gångjärnsled kan den röra sig i två riktningar och en kulled i en cirkulerande rörelse till exempel. Om leden rör sig i en riktning som den inte är gjord för uppstår såklart en skada. Dock uppstår de farligaste skadorna inte från det, utan från upprepade och skadliga nedslag som sammantaget orsakar en akut överbelastning. Det finns flera faktorer som kan bidra till skadliga nedslag under träning av hästar: gångart, benställning, skoning, hastighet, trötthet mm. Med det sistnämnda menas det att en muskel behöver förbereda sig inför att moment, till exempel en hovnedsättning, genom att spänna sig. En trött muskel är långsammare i sin reaktion inför ett steg och behöver kompensera det med extra styrka i nedslaget för att kraften inte ska bli skadlig. Risken är då att muskeln till slut inte orkar förbereda sig och nedslagkraften orsakar skador hos hästen.

Vägen till maximal prestation utan skador

För att en häst ska prestera som bäst och utan att få skador behöver man låta den anpassa sig successivt till sin uppgift, träna med variation med olika intensitet och underlag och så vidare, samt låta hästen återhämta sig. På det viset kan man träna upp hästens förmåga utan skadliga effekter.

Från föreläsning med Lars Roepstorff.