Kasagården

Då har man åkt dit på en förskylning, blir så bitter...

Det är så vidrigt jobbigt att gå till stallet just nu att jag bara vill somna in. Jag älskar Smockan men det är så himla tufft att ha ansvar varje dag, att gå dit även då det bästa vore att hålla sig hemma, att vara beroende av sparade pengar, att måsta gå nästan 5 km dagligen, dagar då det är kallt och jobbigt och man tappar lusten att rida på vägen.

Och så en förskylning på det, som i sig inte vore så farligt om man inte hade känslan av att vara värdelös. Dessutom skoning idag. Lyckades få att en person tog in Smockan åt hovis och en annan att fixa resten, men känner mig som en dålig hästägare när jag inte orkar ta mig ut själv. Jag önskar mig en bil men då har jag inte råd med Smockan...

Har haft en skitjobbig vecka som sagt men de gånger jag faktiskt har ridit så var de underbara. I tisdags var det hoppträning och med en vilodag innan kändes Smockan som en krutdurk i början. Men hade en fantastisk uppvärmning och med bra hjälp från tränaren så blev Smockan fin och lyhörd. När vi började hoppa var det fullt med hästar till nästa grupp och jag blev störd av det. Smockis var superglad i alla fall. Sista linjen vi tog var klockren.

 

Värdelös dag på onsdag så först torsdag kom vi ut på en tur. Smockan var så himla snäll och lugn, pinnade på med mycket framåtbjudning och vilja. Fredag red vi i ridhuset själva och då var det lite segt faktiskt. Smockan tyckte kanske att det var tråkigt med dressyr. Lördag var halvpissig då förskylingen började bryta ut på allvar, hade kosignalkurs mitt på dagen och ingen ork efteråt så skippade ridningen för att spara på krafterna till pay & jumpen.

Sen på söndag var det dags för p&j, 90 cm. Trodde att höjden var lite för mycket såhär tredje gången vi hoppar på ett halvår men det kändes lagom ändå. Allting blev försenat med en timme så vi skrittade runt och blev småkalla när vi väntade. Sen var det speciellt för oss då vår tisdagstränare hade framhoppning med oss som startade, har alltid gjort det självständigt och på framhoppning, inte på banan. Fick ta hinder 1, 2 och 3. trean blev tokig men förstod att det var pga att jag tittade ner i hindret så när vi tog om det flyttade jag fram blicken och fick till det bra. När vi fick startsignalen och började galoppera blev Smockan så himla taggad! Men ganska styr- och kontrollerbart för vi fixade hela banan felfritt och utan kråksprång. Till och med en vattenmatta med badankor på klarade vi utan att tveka.

 

Men idag så har jag legat däckad. Tur jag inte haft några föreläsningar idag men imorgon är det obligatorisk heldag. Får se hur det blir med hoppningen.